Den 12 juli kom jag hem från jobbet. Öppnar ytterdörren. Fari kommer inte. Jag går till sovrummet. Där reser sig en mycket vinglig Fari i sängen och har mycket svårt att hålla balansen. Han tar sig vingligt ner, genom korridoren och till hallmattan. Hela hunden skakar. Jag kramar om honom i hans förvirrade tillstånd.

Jag släpper ut honom så han kan vingla iväg till busken och kissa. När han vänder tillbaka så drar hela hunden iväg åt fel håll. Han skakar fortfarande.

Efter kontakt med veterinären så beslutar jag att nu är det tyvärr dags. Jag hämtar upp Lasse och vi åker till distriktsveterinärerna. Vi går in och Fari lägger sig på en filt han hittar i besöksrummet. Han skakar fortfarande. Jag - och veterinären - tror att det är en hjärnblödning.

Där fick han den sista sprutan medan vi satt och klappade om honom. Så fruktansvärt, men lugnt och stilla somnade han in.

Vi saknar honom varje minut. Inget morgongos, Ingen morgonpromenad. Inga hår över hela tröjan. Saknar!!!